Snart så…

Standard

Jaha, då var det bara några dagar kvar tills flyttlasset bär iväg till Jeppa Svenstorp. Under månaden sen vi kom hem från Malaysia har vi mest gått och väntat och väntat tills att vi ska få tillträde till huset. Men först några ord om visiningen.

Medvetet anlände vi till fastigheten som heter Jeppa Svenstorp drygt en halvtimme innan avtalad tid med mäklaren. Detta just för att kunna få ta en egen titt i lugn och ro. Solen sken och vägen dit, från det att vi svängde av den stora vägen då, var delvis allé-kantad, med utsikt över ängar med betande får och kor och lite här och var såg vi mindre och större röda trähus med vita knutar. Efter en kilometer eller så svängde vi av även denna mindre 50-väg in på en grusväg som även den kantades av både träd och ängar men även skog – ett parti skövlad skog men mest tät orörd mossbeklädd trollskog. Vi följde den här grusvägen och när den tog slut var vi framme vid Jeppa Svenstorp. Redan när vi körde in genom grinden så kände vi båda två att här vill vi bo. Vi blev inte avskräckta av den igenväxta trädgården, algerna som börjat växa på hönshuset och inte heller av hålet i taket på ladan. Innan mäklaren kom hann vi ta en titt i både ladan, hönshuset och delar av marken – som alla tre skulle behöva omvårdnad och mycket kärlek. I vilket utsträckning omvårdaden behövs återstår att se när allt bråte i ladan är bortfraktat/uppeldat och taket lagat.

På de 3,6 hektaren ryms både ängsmark, blandskog, dammar, mosse och en bäck men också en gräsplätt framför och bakom boningshuset. Inte nog med det så hittade vi också ett gammalt igenväxt trädgårdsland där vi kunde skymta både björnbär-, hallon- och vinbärsbuskar och rabarber. De olika delarna på fastigheten är vackert inramade med gamla stenmurar, hur gamla kan vi inte säga men fastighetsgrunden är från 1909 så vi gissar på att de är ungefär lika gamla.

Ute på en av ängarna stannade vi, stod tysta och bara tittade och lyssnade. Att det är tyst och stilla ute på landet är bara en myt. Överallt i träden, i buskarna och i gräset var det fullt med liv och rörelse. Det var träd som susade, fåglar som sjöng och diverse insekter som surrade i buskarna. Ute på mossen såg vi ett rådjur och mellan dammarna en liten groda.

Insidan på boningshuset gjorde oss inte heller besvikna. Barnen till Knut som bodde där tidigare har renoverat boningsplanet på ett smakfullt sätt. Ljust och fräscht med öppen planlösning mellan kök, matplats och vardagsrum. Huset är inte så stort men lagom stort för oss.

Allt detta jag precis har berättat om är nu vårt och på torsdag ska vi äntligen få flytta in. Vi ser båda framemot att få sätta igång med att bygga upp ett hem och inte vilket hem som helst utan ett ekologiskt och med lite tid förhoppningsvis ett självförsörjande sådant. Men en sak i taget och det blir att flytta in.

Jag tänkte nu göra om den här bloggen från att vara en vi-får-se-hur-långt-vi-kommer-resa-blogg till en vi-får-se-hur-långt-vi-kommer-till-att-bli-självförsörjande-blogg istället. Där ni som vill kan följa vårt nya äventyr.

pusshaj

DSC_0056

DSC_0058

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s