Bra start på det nya året

Standard

Strax efter att förra blogginlägget blev publicerat väckte jag Johan och vi gick ut i köket där ett bord var frukostdukat och klart till oss. Vi bodde då hos ett trevligt par som drev ett litet litet B&B i sitt hem. Innan vi begav oss fick vi en påse färdkost i form av bananer, apelsiner, chokolad samt körsbär från deras trädgård. Mycket nöjda med vår vistelse i Carters Beach åkte vi vidare norrut mot Golden Bay.

Golden Bay är området längst norrut på den södra ön av Nya Zeeland. Under vår färd dit stannade vi till i Motueka och besökte en av de hundra vingårdarna (det är en ren gissning, jag har ingen aning om hur många det kan tänkas finnas där) som finns i området, provsmakade och köpte med oss två flaskor vin som var det godaste vin Johan någonsin druckit. Nästa mål var staden Takaka och för att ta sig dit kör man över ett stort berg. Vägen som ledde oss dit, först uppåt en hel mil och sen neråt lika mycket var av typen serpentin. Bredd- och kvalitetsmässigt kan man jämföra den med Gamla Fjälkingevägen fast då med bergsvägg på ena sidan och stup på andra och med en tillåten hastighet på 70-100km/h. Själva tyckte vi att 30-40km/h var en mer lagom hastighet. Johan som var koncentrerad på körningen tyckte det var lite kul medans jag och min mage mådde sådär. Vi stannade sedan i Takaka och Collingwood, ännu längre norrut, i nästan en vecka innan vi körde heeeela vägen tillbaka över berget.

2 1

Golden Bay är tydlingen ett populärt resmål för nyårsfirande kiwis (nyazeeländare) vilket innebar att så gott som alla hotell/motell/campingplatser var fullbokade. Efter envist letande hittade vi campingar och motell som tog emot oss. På nyårsafton gjorde vi ett besök på den lilla biografen i Takaka för att titta på den nya Hobbit-filmen. Biografen var liten, enkel och hemtrevlig. Sittplasterna bestod av vadderade stolar i rader i mitten av rummet medans kanterna pryddes av mängder av 2-3 sittssoffor, fortöljer och stora kuddar. Vi och de andra ca tio personer som hade tid att gå påbio på nyårsafton hade det alltså bra i salongen. Extra kul var att vi kände igen naturen från filmen. I början av filmen springer gänget med dvärgar över en äng med lupiner – det är Johans lupinäng som vi hittade under en av de många turerna till Milford Sound. Att Persbrant var med i filmen var också en kul överraskning.
Efter biobesöket begav vi oss så långt norrut man kan komma på den södra ön, till Farewell Spit som är som en sandhalvö som sträcker sig fyra mil ut i havet. Fyra kilometer av dessa får vi människor besöka medans resten av området endast får besökas under kontrollerade former i förmån för fåglarna som bor där. Ett par kilometer ut på halvön hittade vi vad som påminde om en mindre öken. Havet, vinden och regnet hade tillsammans skapat dyner, kullar och fina mönster i sanden. Det fanns skyltar som varnade för att kvicksand kunde förekomma och våra fotspår i sanden blåstes snabbt bort. Själva tyckte vi att det var ett ypperligt tillfälle att öva på våra akrobatiska färdigheter.Senare på kvällen avnjöt vi ännu en fantastiskt färgstark solnedgång tillsammans med ca 500 svarta svanar (kvaliciferad uppskattning) som lugnt guppade ute i vattnet.

3
5 4
8
6 (2)

Wharariki fick sig också ett besök innan vi körde ut till östkusten igen. Där hälsade vi på ett gäng får, gröp i grottor och blev jagade av tidvattnet. Även där fick vi beskåda en vacker solnedgång. En bra bit upp på stranden stötte vi på en mörkare och vulkanisk sand som pryddes av ett mönster så påminner om en höjdkarta. Samma mönster finns också i pauasnäckorna fast där med jordens alla färger.
13
9 10
11
12 DSC_0356

Förövrigt är vi en aning tunnare men välbehållna och mår bra. Vi äter havregrynsgröt till frukost nästintill varje dag och maten vi lagar själva är oftast veganisk – vilket vi ser framemot att fortsätta med när vi kommer hem. Vad tycker du om det fröken Liljeblad?
Även om vi ibland har haft lite regn så vill jag ändå påstå att vi har haft sommarväder ända sen vi lämnade Kristianstad för fyra månader sen. Därför känns det inte som att vi ‘missat’ julen hemma – det har bara inte blivit jul ännu. Någon direkt hemlängtan har vi inte känt av än även om jag ibland kan sakna stunderna då jag och Nero trängdes i hammocken, drack kaffe och diskuterade lösningar på jordens alla problem (bland annat då att allt kommersiellt fiske borde stoppas under ett par år). Jag kan också längta efter att snusa i Texsas nacke, busa och ha vattenkrig med Teddy och dansa med Milla framför spegeln. Johan däremot längtar efter sin D3s som inte fick följa med på resan.

Nu är vi i Kaikoura där de björnliknande och bergsklättrande sälarna poserar framför kameran. Att varelser som mest liknar brungråa sacosäckar kan klättra så bra och ta sig upp på klippor där jag bara kanske skulle kunna ta mig, då med möda och stort besvär, är imponeranade.

pusshaj!

DSC_0480 DSC_0721
DSC_0447
DSC_1101

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s