Och plötsligt var det bara 11 dagar kvar

Standard

Som tiden rinner iväg! Det känns konstigt (och lite overkligt) att det är så nära nu. Lägenheten sa vi hejdå till och lämnade ifrån oss vi för drygt 3 veckor sen och bor nu hos Johans föräldrar. Tack snälla Mia för flytthjälpen.
Ett par finfina urvänner har också kramats och pussats hejdå, vissa av dem kommer jag hinna träffa igen innan avfärd men inte Elin, hennes finfina Emil och Sandra.
Även många kollegor har bjudit på kramar under de senaste veckorna och i söndags jobbade jag min sista dag. Det känns också lite konstigt, har av någon anledning trivts lite bättre sista veckan men kanske just för att det var sista veckan. Sista dagen i kassan avslutades med att en labil stamkund, aka cykelmannen gick förbi och sa att jag var fet och ful. Nej, men vilken tur att jag slutar nu då. Under den allra sista arbetsdagen höll jag till på fruktavdelningen. De två sista timmarna var jag ensam på avdelningen men hade som tur var fått assistans från kassan. Just den dagen och just under den sista timmen var det en kund som, komiskt nog, halkade på ett bananskal. Stackarn slog sig så pass att ambulans fick tillkallas (men mår idag bra trots omständigheterna). Efter denna dramatik fick jag jobba på som bara den och efter drygt en timmes övertid stämplade jag ut från maxi för sista gången.
Nu är jag påväg till Malmö för ännu fler hejdåkramar av Emilian och imorgon ska jag och Johan hjälpa våra bästizzar att flytta till K-town.
För övrigt så svalde vi det absolut sista vaccinet igår, det som ska skydda oss mot tyfoidfeber.
Pusshaj!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s